MyNewRoom

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Var i Oslo i helgen med Emma och hälsade på Saga som bor där för tillfället. Vi bodde i deras lilla mysiga lägenhet och hittade på lite allt möjligt. Men det var en riktigt bra helg! Blev dock jätteförkyld efter det, så har spenderat de senaste dagarna med att sova och kolla på Grey's Anatomy. Fyllde även år igår, men mådde fortfarande väldigt dåligt så blev bara en mysig middag hemma med familjen. Känner mig dock bättre från förkylningen idag, men då kickar istället min fobi och en massa illamående in. Blir så oerhört trött på det. För när jag mår som sämst finns det egentligen bara en sak som hjälper, om jag lyckas med det, och det är att sova. För då slipper jag det hela en liten stund. Juste, appropå min fobi så köpte jag ett armband för några veckor sedan. Ser ut som ett sådant där "fuck cancer"-armband, men istället står det "aldrig ensam" vars syfte är att uppmärksamma och bryta tabun om psykisk ohälsa bland unga. Har det alltid runt min handled, förutom när jag jobbar och inte får ha det på mig. Närr det är extra jobbigt hjälper det lite på något sätt, att det finns där. Förövrigt då så är mitt mission med morgondagen att ta mig ur huset. Har ju fasnat här i och med att jag varit sjuk och nu kan jag inte ta mig härifrån eftersom jag är rädd. Men jobbar på lördag och kommer bli väldigt svårt att klara av det, särskilt om jag inte lämnar huset innan. Juste, jag har lite bilder från Oslo också som jag tänkte lägga upp sen när jag orkar haha. Men kram så länge(:

 

 

Kan verka överdrivet, men sedan jag slutat träna har jag förlorat en bit av mig själv. En större bit än vad man kan tro. Jag vet inte vad jag gör längre. Av någon anledning har jag mycket mindre jobbtimmar dessa månader, så har väldigt mycket fritid. En tid som jag tidigare självklart hade spenderat på gymmet, men som jag numera inte längre vet vad jag ska göra av. Jag vet inte vad jag ska göra med min tid, jag vet inte hur jag ska äta, jag vet inte hur jag ska leva, jag vet ingenting. Att inte få träna har gjort att jag inte längre vet vem jag är typ. För det är så mycket mer än bara träning för mig. Det är terapi och såfort jag inte hade något för mig, var glad, arg eller ledsen, eller behövde tänka, var gymmet den självklara platsen. Men jag får inte träna överhuvudtaget längre, förutom mina rehabövningar. Jag får knappt promenera och det driver mig till vansinne, för jag ser inget slut på det heller. Ibland kan jag se en liten förbättring och få motivation till att fortsätta med rehaben. Men sen kan jag vakna en morgon och knappt kunna röra mig och dessa stunder vill jag bara slänga iväg den förbannade balansplattan och skita i allt. Minns inte senast jag fick köra ett riktigt gympass och vet inte när jag kommer få göra det igen. Självklart tror och hoppas jag att jag kommer bli bra igen, men helt ärligt känns det inte som det. Så det suger. Rätt jävla pissmycket faktiskt.

 

 

 

 

 

 

Fruktansvärt jobbig dag. 

 

 

Idag hade jag mina första gyminstruktioner för den här terminen, men även mina sista på ett tag. Ska ta ett uppehåll från dem pågrund av min onda rygg. Jag kan/får inte längre träna styrketräning så att visa andra känns dumt dels för att jag får ont och dels för att jag inte tycker att det känns speciellt trovärdigt om jag ska visa andra hur man tränar bland annat för att inte skada sig, när jag själv är skadad. Men nu är jag verkligen igång med min rehab på allvar, så ska försöka göra allt det som sjukgymnasten säger att jag ska göra, för vill bara bli bra igen. För ärligt talat suger det att gå till gymmet och se alla andra få lyfta vikter och bli större och starkare, medan jag själv bara får göra rehab och ett fåtal kroppsviktsövningar och för varje dag blir mindre och svagare. Träningen och gymmet brukade vara min terapi, så att till och med på ont av att endast gå på löpbandet i mindre än 10 minuter suger så obeskrivligt mycket! Men får fortsätta att vara ihärdig med rehab och såvidare så hoppas jag att det blir bra snart. Men hade gärna velat att det blivit bättre i förrgår liksom...

 

 

Tror på riktigt att jag är beroende av socker. Kan bestämma mig för att inte äta socker ett tag, men sen om jag bestämmer att jag får göra det en dag så blir det inte en dag utan massa dagar. Och det blir inte att jag bara unnar mig någon sötsak utan hela min kost blir kaos och jag äter hur mycket skräp som helst, men det går inte att sluta. Så från och med idag blir det inget socker, inget sötningsmedel och inget vetemjöl. Kan inte tillåta mig att äta bara lite, för det blir inte bara lite. För mig är det allt eller inget.