En bit av mig själv
Kan verka överdrivet, men sedan jag slutat träna har jag förlorat en bit av mig själv. En större bit än vad man kan tro. Jag vet inte vad jag gör längre. Av någon anledning har jag mycket mindre jobbtimmar dessa månader, så har väldigt mycket fritid. En tid som jag tidigare självklart hade spenderat på gymmet, men som jag numera inte längre vet vad jag ska göra av. Jag vet inte vad jag ska göra med min tid, jag vet inte hur jag ska äta, jag vet inte hur jag ska leva, jag vet ingenting. Att inte få träna har gjort att jag inte längre vet vem jag är typ. För det är så mycket mer än bara träning för mig. Det är terapi och såfort jag inte hade något för mig, var glad, arg eller ledsen, eller behövde tänka, var gymmet den självklara platsen. Men jag får inte träna överhuvudtaget längre, förutom mina rehabövningar. Jag får knappt promenera och det driver mig till vansinne, för jag ser inget slut på det heller. Ibland kan jag se en liten förbättring och få motivation till att fortsätta med rehaben. Men sen kan jag vakna en morgon och knappt kunna röra mig och dessa stunder vill jag bara slänga iväg den förbannade balansplattan och skita i allt. Minns inte senast jag fick köra ett riktigt gympass och vet inte när jag kommer få göra det igen. Självklart tror och hoppas jag att jag kommer bli bra igen, men helt ärligt känns det inte som det. Så det suger. Rätt jävla pissmycket faktiskt.
