MyNewRoom

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har varit rädd för att kräkas ända sedan dagis. Det vet jag av egna minnen och inte för att någon har sagt det till mig. Jag har varit rädd för att kräkas i nästan hela mitt liv, men det var först när jag gick i 6:an-7:an som jag utvecklade en riktig fobi. Jag kommer inte ihåg exakt hur det började, men när det var som värst kunde jag knappt ens gå i skolan. Jag kanske gick en halv dag på måndagen och en halv dag på torsdagen, det var allt. Och när jag väl var där satt jag inte ens i klassrummet, utan jag satt utanför och jobbade själv. Jag var helt enkelt för rädd, rädd för att må jätteilla i klassrummet och inte kunna gå ut. Problemet med min fobi är dock att när jag blir rädd mår jag illa och får ont i magen, vilket gör att jag blir ännu mer rädd och får ännu mer ont i magen och mår illa och så fortsätter det.

 

Efter ett tag blev det ohållbart att vara så rädd att jag inte ens kunde gå i skolan så då började jag gå i kbt (kognitiv beteendeterapi) och även äta medicin. Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog, men såsmåning om, efter kanske 1-1,5 år blev det bättre, jag slutade gå i behandling och jag kunde gå i skolan för det mesta, även om jag fortfarande hade vissa dagar som var värre. (Tror dock att medicinen var det som gjorde det största jobbet.) Men bara för att jag kunde gå i skolan bettyde det inte att rädslan var borta, för det var och är den verkligen inte. Visst jag kan leva ett relativt normalt liv sålänge jag håller mig i hemområdet och det finns så mycket saker jag skulle vilja göra eller skulle vilja kunna göra men som i nuläget faktiskt är helt omöjliga. Resa iväg ett längre tag, plugga utomlands, bo var jag vill, jobba var jag vill och någon gång bo tillsammans med någon och skaffa barn. Inget av de är saker som jag skulle kunna göra om rädslan inte blir bättre. 

 

Man kan vara rädd för saker, spindlar t.ex., men att ha en fobi är något helt annat. Har man en fobi är rädslan oproportionerligt stor i förhållande till den verkliga faran, den går inte att resonerna bort på rationell väg och man undviker saker eller situationer som har med rädslan att göra. Men de flesta förstår inte dehär och om jag säger att jag har kräkfobi kan folk svara att "jag tycker inte om att kräkas heller" och jag blir lika irriterad varje gång, för de förstår inte. Så många gånger har jag fått höra att jag bara ska "skärpa till mig", men de förstår inte att dehär förstör mitt liv. När jag mår som sämst kan jag bli bosatt i soffan framför tv:n i över en vecka och knappt äta eller dricka. Dessa veckor är för mig som helvetet på jorden. Och jag vet inte hur många saker jag har fått avstå från för att jag har mått för dåligt och hur många fjällenresor jag spenderat inne i soffan utan mat. 

 

Idag och igår har varit galet jobbiga för mig och jag har verkligen fått tvinga mig själv att gå till och stanna kvar på jobbet och jag förstår ärligt talet inte hur jag lyckades. För att gå och jobba trots att varenda cell i hela kroppen skriker att de inte vill göra de, är bland det jobbigaste man kan göra. Så jag har insett att jag inte kan eller vill leva såhär så jag har börjat gå hos en annan psykolog nu igen, men det är jobbigt för samtidigt som jag inte vill något annat än att bli fri från rädslan vill jag inte ha något med den att göra, vilket är omöjligt om man vill bli fri från en fobi.