MyNewRoom

Timglaset har ett hål,
och ur det rinner tiden ut,
sanden har ett porlande ljud.

Jag står och tittar ett slag,
och inser att jag redan missat så mycket,
och att jag har ännu mindre kvar.

Att se sanden sakta försvinna och min tid med den,
är hypnotiserande och gör att jag fastnar,
att jag inte uttnyttjar den tid som finns kvar,
inte ser de möjligheter som ändå finns.

Istället står jag bredvid och tittar,
ångestfull för att tiden tar slut,
men utan att göra något åt det,
trots att jag hela tiden försöker intala mig,
att ta itu med något,
börja på nytt,
försöka satsa på nytt och börja om,
och till slut täta hålet.