MyNewRoom -

Min fobi

Jag har någon gång nämnt det, men aldrig riktigt berättat om det, så jag gör det nu.
Jag har emetofobi, alltså kräkfobi. Och det är inte bara att jag tycker det är äckligt och jobbigt, jag är verkligen livrädd för det. Jag kan gråta för att jag blir så rädd för det ibland, så det är påriktigt, inget larv eller trams. Jag har egentligen mått illa och haft ont i magen väldigt mycket fram och tillbaka så långt jag kan minnas och det sträcker sig nästan till dagisåldern, men då har det bara varit det och ingen rädsla för att kräkaas riktigt. Så vi har gått till så många doktorer genom tiderna och tagit så mycket prover, för att ta reda på varför jag hade ont i magen. Men det visade inte någonting. Så i slutet på år 2008 sa en doktor att det kanske var oro och rädsla, för man kan må så av det och jag blev remitterad till BUP (barno ch ungdomspsykiatrin). Och jag kommer inte riktigt ihåg precis när jag utvecklade den där riktiga rädslan för att kräkas, men det var någongång då. Och då gick jsg till psykologen ungefär 1 gång i veckan och fick KBT (kognitiv betéendeterapi)- behandling, men det blev inte bättre, bara sämre och sämre och sämre. När det var som värst så kunde jag knappt gå hemifrån, för jag var så himla rädd för att kräkas. Jag kunde inte ens gå till skolan och jag var som fången i min egen kropp. Och att bara vara hemma hela tiden är ju väldigt, väldigt tråkigt så jag blev rätt nedstämd också.
Och det var så många dagar som jag var tvungen att ringa till mamma och pappa och berätta att jag inte klarade av att gå till skolan och jag hade sådan ångest varje gång, för jag var så rädd att de skulle bli arga och besvikna på mig.

Och en sak som gör det hela ännu jobbigare är att rädslan och oron är kombinerad med illamående och ont i magen. Så när jag blir rädd så mår jag illa och det leder ju till att jag bli ännu räddare och då mår jag ännu mer illa, osv. och ibland kan det bli så illa att jag är säker på att jag ska kräkas och då får jag verkligen panik. Jag vet inte vart jag ska ta vägen för jag känner också att nä, jag KAN inte kräkas, det GÅR inte. Och jag kan må illa flera dagar i sträck...

Men under den där värsta tiden så funderade jag också seriöst på hemundervisning, för det var verkligen så hemskt och jag kanske gick i skolan 1, max 2 dagar per vecka. OCh då var det ofta bara halvdagar jag var där. Så då berättade vi även för lärarna och jag fick lov att sitta utanför klassrummet om jag behövde, och jobba. För att sita i klassrummet var olidligt verkligen, det var hemskt. Så under den tiden satt jag iprincip utanför varenda lektion och på gympalektionerna fick jag ta promenader i skogen.

Sen så kände jag att jag verkligen inte kunde fortsätta såhär, det var liksom inget liv. Jag mådde ju bara dåligt hela tiden. Så då fick jag börja med en medecin, som hjälper till att bli mindre orolig och sådär med fobier och annat liknande och ibörjan fick jag mer ont i magen och så, och det tog ett tag, kanske 6 månader eller 1 år, jag kommer itne riktigt ihåg. Men då började det bli bättre, sagta men säkert. Jag kunde liksom tänka, orostankarna var inte lika täta längre och så är det än idag. Men det förra stället jag gick på, BUP, var inge bra egentligen, så nu går jag på ett annat ställe i stan istället, som är sååå mycket bättre. Så jag hoppas verkligen att det hjälper. Men ni ska veta att det inte är lätt. Det är inte bara att gå till psykologen så "fixar" dem en. Det största jobbet måste jag göra själv, psyokologen ger bara vägledning. KBT handlar om att utsätta sig för det man är rädd för (inte kräkas dårå) efterom det är det värsta som kan hända för mig, så man börjar med saker som inte är lika jobbiga.

Men idag är det mycket bättre än för 2,5 år sedan, men det är långt ifrån helt bra. Jag mår fortfarande illa varje dag, och går någon i skolan hem för att denna hade ont i magen eller dyl. så mår jag själv illa och blir rädd för att jag är smittad. Och jag kan inte åka iväg så långt utan att jag mår illa och blir rädd. Utomlands är inte ens att tänka på. Och en sak som jag verkligen, verkligen vill är att åka till USA och bo i en värdfamilj och gå på high school där i 6 eller 12 månader. Men det är knappt att tänka på, på en skala 1-10 hur svårt det skulle vara så är det 1000.

Och jag kan inte förklara hur det känns att ha fobin, hur tankarna går och hur jag mår när det är som jobbigast, men det är hemskt, fruktansvärt och nästintill outhärdligt. Jag mår även illa varje dag i skolan och idag hade vi ju matteprov och då mådde jag plötsligt helt utan anledning superilla och trodde nästan att jag skulle kräkas. Och hur lätt tror ni det är då och sitta och tänka och räkna ut svåra tal!? JAg vill bara ut från klassrummet så fort som möjligt. Och ni ska veta att jag har mått illa från och till idag sedan matteprovet som var klockan 10 imorse...

Jag har också läkeroler och tuggummin med mig hela tiden efterom det brukar hjälpa för mig lite grand när jag mår illa. Och även idag kan jag knappt gå någonstans utan dem, då mår jag illa och får lite panik.

Hoppas ni har förstått det jag skrivit och en av anledningarna till att jag skriver om det är för att det är en så stor del av mig och mitt liv och kanske även för att visa att man kan må bättre även när det känns förjävligt och omöjligt.

Men anledningen till varför jag skrev detta just idag, just nu. Var för att en viss person, som inte vet någonting om hur det känns att ha fobin, taggade mig på en bild där det är en som kräks. Och jag blir så jävla förbannad!
Du ska veta att jag mådde illa INNAN jag såg den bilden och nu mår jag ännu mer illa bara för det. Så du har orsakat mig ännu mer illamående och en bild i huvudet som kommer stanna där ett bra tag.
Det är så himla omoget, korkat, tanklöst, taskigt och jag vet inte vad. Bry dig inte om något som du inte vet någonting om för du har ingenting med det att göra!


Tack för att ni läste. <3

Kommentarer
Postat av: greta (du känner inte mig)

Vilka var det som hade taggat dig? jag ska slå dom. Fan alltså, stackars dig vännen, det där måste ju ha jättestora men i ditt liv :O

2011-02-27 @ 22:43:07
Postat av: Laks

Det är precis likadant för mig. Det är nästan identiskt faktiskt. Shit va skönt det är att fatta att man inte är ensam... Jag har blivit mycket bättre sen jag började hos BUP (mina psykologer som jag har haft är superbra), men jag mår fortfarande ganska illa ibland när jag ska någonstans. Jag vill till Indien men en sådan resa kommer jag nog aldrig klara av...

2011-08-20 @ 10:26:32
URL: http://laks.webblogg.se/

Åh,vad kul att du kommenterar:

Ditt fina namn :) :
Remember?

Har du en mejladress? (det är lugnt, den är hemlig)
Har du en blogg så skriv in adressen till den här så att jag kan svara:

Så, tell me what you want, what you really really want:

Trackback
RSS 2.0